Lyssna på flera ljudspår om övre trapphallen.
När Nationalmuseum invigdes 1866 var själva syftet att presentera konsten och historien för publiken. Antiken var avgörande som den västerländska konstens utgångspunkt och man ville visa upp de viktigaste exemplen av grekisk och romersk konst. Eftersom själva originalen inte fanns i Sverige fick man i stället visa avbildningar, avgjutningar av de klassiska skulpturerna som Apollo di Belvedere, Laokoon eller Venus från Melos.
Det var inte ett problem. Nästan alla av 1800-talets offentliga museer visade avgjutningar efter skulpturala mästerverk. Man ville visa upp den klassiska konstens kanon. Huruvida det handlade om original eller kopior var inte relevant i sammanhanget. Ofta var dessutom de antika skulpturerna som utgjorde ”kanon” i sig grekiska bronsoriginal, som gått förlorade men som hade kopierats i marmor under romartid och därefter bearbetats av bildhuggare i modern tid. Formen var således överordnad både material och originalitet. Att dessutom de flesta antika skulpturerna var bemålade i bjärta färger var heller inget som man visste om eller tog hänsyn till.
Från Renässansen, när intressent för antiken växte, ökade också viljan att samla på klassiska skulpturer. Varje furste av rang ville ha sin egen samling. Även för konstnärer blev antika skulpturerna rättesnören för hur en mänsklig kropp skulle avbildas. Eftersom det var svårt att få tag på antika original, som till största delen fanns i Italien, utvecklades en praxis kring att göra och sälja gipsavgjutningar efter antika skulpturer Så småningom kom avgjutningarna efter antika skulpturer att utgöra ryggraden i all konstnärlig utbildning runt om på olika akademier och konstskolor. Kopieringen var ett nödvändigt steg i undervisningen för att nå kunskap och erfarenhet för att kunna skapa något eget.
Inför Nationalmuseums invigning 1866 så behövde man komplettera samlingarna med just antika gipsavgjutningar. Därför fick skulptören och konstakademiprofessorn Johan Peter Molin i uppdrag att åka på en inköpsresa i Europa. Molin hade vunnit stor framgång med sin skulptur Bältespännare som du kan se i museiparken här intill och hans stora fontän i Kungsträdgården skulle göra stor succé på Konst- och industriutställningen 1866 Vid denna tid, 1800-talets mitt hade. produktionen och handeln med gipser växt till mer eller mindre ten industri. Molin köpte gipser från Berlin, Dresden, Nürnberg, London and Paris. Det var inte längre bara antiker som man samlade på, utan avgjutningssamlingarna kompletterades nu med i stort sett hela västerländska konstnärliga mästerverk, inte minst från medeltiden för vilken det fanns ett växande intresse. Så var det också för det nyöppnade Nationalmuseum, då fanns det ännu mer gipser här i övre trapphallen för att erbjuda en helhetsbild av konstens historia.
Men i början av 1900-talet hade gipserna förlorat det mesta av sin pedagogiska funktion. Det blev inte längre obligatoriskt för konststuderande att ägna månader till att teckna av dem, konsten fick andra funktioner. Med tidens gång rensades ofta gipsavgjutningarna bort ur utställningarna och hamnade i magasin. Där har gipserna ofta lämnats i dåligt skick, då de är ömtåliga och under åren farit illa i olika hanteringar. Så var det också på Nationalmuseum. Men på 1990-talet placerades återigen gipser i trapphallen på initiativ av dåvarande överintendenten Solfrid Söderlind och vid återinvigningen av Nationalmuseum 2018 efter den stora renoveringen hade gipsavgjutningarna en given plats i Övre Trapphallen som det en gång var.