Lyssna på flera ljudspår om övre trapphallen.
Här står vi inför en gipskopia av en av Louvrens allra mest kända marmorskulpturer, Venos från Melo eller Venus de Milo. Namnet syftar på den grekiska ö där marmorskulpturen hittades 1820.
Det är en ståtlig kvinna, mer än 2 meter lång. Hon har bar överkropp och ett fint veckat höftskynke – en himation – och hennes kropp är lätt vriden i med tyngden på höger ben och vänstra knäet lätt böjt. Håret är samlat i en enkel knut, och ansiktet lugnt. Det som saknas i skulpturen är armarna, den vänstra borta från axeln och på den högra är brottet en bit ner på överarmen.
Om det är kärleksgudinnan Venus som avbildas vet ingen säkert, men allt sedan skulpturen hittades och togs till Frankrike har den lyfts fram som en sensation och ett ideal för evig, kvinnlig skönhet. Venus från Melos blev en del av Franska självbilden, där skulpturen lyftes fram som bevis på Frankrikes roll som bevarare av antikens arv, särskilt efter de efter Napoleons fall tvingats återlämna konstskatter, som Apollo di Belvedere till Italien.
I mytbildningen och berättelserna om Venus de Melo blev snabbt de försvunna armarna en viktig del. En gåtfullhet som lockat till många tolkningar och teorier. Kanske höll hon ett äpple – en blinkning till myten om Paris dom, där Venus utsågs till den vackraste av gudinnorna.
Eller ett spjut? En sköld? Kanske stödde hon sig bara mot en pelare?
Men så finns också en helt annan tolkning. Textilarkeologen Elizabeth Wayland Barber föreslog på 1990-talet att kvinnan i skulpturen inte poserar – utan arbetar. Att hon höll på att spinna garn.
Den ena handen kanske höll ett nystan eller en slända, den andra drog ut tråden.
En vardaglig syssla och en arbetsställning som var vanlig för kvinnor i det antika Grekland.
Venus från Melo är en av de antika skulpturer som ofta lyfts fram i populärkultur. I säsong 6 av den tecknande amerikanska tv-serien The Simpsons blir Homer förtrollad av en sällsynt gelégodis formad som skulpturen, kallad ”Gummi Venus de Milo”.